top of page

JAG OCH SVERIGE. Del 2.




Del 2: Vår 2023. Malmö April 2023.


En liten bit offentlig dagbok – och Karin Boyes dikt på slutet

Kanske har du hamnat här över en länk från Facebook eller Instagram, eller kanske känner vi varandra personligen eller kanske är du precis som jag, en utlandssvensk som bor i Tyskland. Här på min blogg skriver jag ibland på svenska och när jag gör det är målet att skriva om hur det är att vara svensk i Tyskland, om min längtan efter havet, det ständiga utanförskapet, kreativiteten och mitt arbete: teatern. Det är det egentliga temat på den här hemsidan. Mitt arbete som skådespelare, performer, regissör, ”teaterchef” m.m. Kort sagt: mitt liv.


Mitt liv är mitt arbete, mitt arbete är mitt liv. Och detta blev speciellt tydligt under pandemin.

Så det vill jag skriva om.

Jag har skrivit dagbok hela mitt, och förra året beslöt jag att det var tid att lägga upp vissa texter här. På tre språk: tyska, engelska och svenska.


 

VÅR. SOL. HAV. SMÄRTA.

Här sitter jag i en liten lägenhet i min hemstad Malmö, nära det hav som jag kallar ”mein Heimatwasser” (typ: det vatten där jag är född eller där jag växte upp): Ribersborg Strand.


Här sitter jag i min kompis lägenhet och skriver om hur det är att vara svensk i utlandet. Om hur det är att var teatermänniska i en postpandemisk tid i Tyskland. Om hur det är att känna sig som en utlänning i sin egen hemstad när man är på besök. Och om hur jag kämpar med vårsolens värmande strålar.


Det är påsk och våren är här, solen skiner och havet lyser i klarblå färg – detta hav som jag älskar och saknar så mycket när jag är i Tyskland. Solen värmer mitt ansikte och kropp och det är fullt med soltörstiga människor på stranden. Jag är utmattad och trött efter tre långa år av konstant arbete. Och solen som bör göra mig glad och varm och avslappnad får som så ofta förr den motsatta effekten hos mig. Det gör ont. Inuti. I själen.


När knoppar brister

Och jag tänker på Karin Boyes dikt ”Ja visst gör det ont”. De flesta av oss kanske känner till dikten som ”När knoppar brister”, jag ser online att det nu finns översättningar på alla möjliga språk och förklaringar på vad det är denna dikt handlar om:


”Dikten handlar om förändring och den smärta vi känner inför den. Om hur svårt det är att våga blomma ut i hela sin storhet som varje människa besitter.” Säger mamma Google.


”Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?”


Jag har ofta tänkt på denna dikt på våren när jag känner mig deppig och undrar varför jag inte kan glädjas åt solens strålar och bara njuta av det, som andra ”normala människor” gör. Min tolkning av dikten är dubbel. Å ena sidan den ovan nämnda smärtan när något förändras, en smärta som förvisso föds utifrån, från något i det yttre livet som hänt. Men som även kan komma smygande utan yttre impulser. En inre känsla av förändring, tätt följd av rädsla och oron inför den, det gör ont att förändras, även om det är positivt. Som växtvärk. Och ibland finner man inte ord för det, men det gjorde Karin Boye.

Jag tolkar även dikten mer bokstavligt: den fysiska upplevelsen av våren, något som kommer utifrån: solen som värmer. Och solen triggar ofta en hel massa känslor och tankar hos mig.


Jag tänker då:

Nu är det vår och jag borde vara glad och lättad över att vinterns långa mörker lämnat oss, att solen är här och att vi kan ha mindre kläder på oss och vara ute mer. Vi kan vara sociala och ha kul med vänner och familj. Ut och cykla och gå och ha picknick ihop. Och när det blir varmare kan vi bada och ligga på stranden. Men istället för att glädjas åt det blir jag stressad av solen.

Det är så mycket man måste och borde göra då. Och framför allt bör man vara glad, det passar bäst till sol. Man bör släppa allt man har och bara plötsligt ha jättemycket tid att vara utomhus och vara social.


Varför blir jag inte lättad som alla andra? För att jag jobbar så mycket. För att jag älskar mitt jobb. Jag kan inte ta in den förändringen så fort, jag kan inte bara släppa allt och vara glad och solig och ha ledigt. Jag måste jobba. Jag VILL jobba. Och därför gör jag det även om jag har semester. Väljer att vara ensam och sitta och skriva istället för att umgås med folk. Varför? För att jag behöver det just nu. För att det är så mycket som förändrats de senaste tre åren. Jag behöver tid att tänka, måste smälta det, ta in det, evaluera, skriva av mig.


Låt mig vara, sol. Jag vill ha regn och lugn. Regnet lugnar och friskar upp. Ge mig regn.


Ribersborg, Malmö, April 2023


Vad är det för nytt, som tär och spränger?”


Karin Boyes dikt tröstar mig på nåt sätt och jag tror att det säkert finns många som känner så, som också känner smärta inför våren och dess förändringar, och för förändringar generellt. För mig blir det ofta värre på våren. När knoppar brister och det gör ont, när naturen omkring mig förändras och jag hinner inte med. Och de senaste 3 åren kommer det varje vår en påminnelse om en stor smärta i mitt (och många andras) liv:


Årsdagen av pandemins början. 16.03.2020.


Denna pandemi som för alltid ändrade mitt liv. Och jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det för dig, kära svenska vän, familj, läsare, Ni hade ju liksom en helt annan pandemi än vad vi hade i Tyskland. Och jag förstår om du är trött på att prata om det. Därför skriver jag här, till den som orkar läsa.

Tack för att du läst hela vägen hit. Jag är snart färdig, tror jag. Kanske. Bara lite till.


Kanske beror min vårdepression på att jag är svensk, kanske är för att vi svenskar suktar så hemskt efter solljuset om våren och för vissa av oss blir det bara för mycket?

Finns det en speciell form av svensk depression? Det ska jag googla och sen skriva en text om det också. Som passar till mitt projekt ”Sad girls and dancing mania”.


Tyskland, Februari 2022


Långsamt lättar det

Jag går på alla fyra och kryper långsamt ur pandemins fasta grepp, jag är på väg att resa mig upp nu. Visst lever vi nu nästan helt utan restriktioner i Tyskland, jo visst, endast vissa regler finns kvar: munskydd på sjukhus och på pensionärshem krävs fortfarande. Efter tre år av delvis hårda, delvis s.k. lätta restriktioner (jo, andra länder som Kina, Italien och Spanien hade det värre än vi) förklarares pandemin att vara över i Tyskland i början av april 2023. Först då ströks de sista restriktionerna. Vi gick t.ex med munskydd i nästan tre år och jag skulle kunna skriva om hur tokigt sveriges förhållande till just att bära munskydd kändes härifrån, hur absurt det var att hela världen använde munskydd och levererade bevis på att det hjälpte och fungerade. Och Sverige fortsatte att hålla fast i gamla undersökningar som hävdade att munskydd inte hjälpte. Sverige, som brukar vara så snabbt och effektivt och före Tyskland i så mycket.


Jag överraskades över hur långsamt det gick i Sverige, när det gällde pandemin. Och här i Tyskland blev jag ständigt tillfrågad om vad jag tyckte om Sveriges sätt att hantera pandemin, folk ville bl.a flytta till Sverige för att slippa restriktionerna. Och de undrade varför jag inte ville det. Jag var inte i Sverige på två år och åtta månader. Mellan januari 2020 och augusti 2022 åkte jag inte till Sverige. Det är det längsta uppehållet jag har haft sedan jag flyttade till Tyskland för 20 år sedan.


Det var inte förbjudet för mig som svensk att åka till Sverige under pandemin, men jag åkte inte dit. Av olika anledningar. Jag var glad för att bo i Tyskland. Det är jag fortfarande. Efter så många år i ”utlandet” (som ju nu är mitt hem) känner jag mig som en utlänning i min egen hemstad tyvärr. Det märker jag speciellt nu den här gången när jag är här. Hur mycket jag störs av både det ena och de andra. T.ex att man inte kan betala med kontanter, att man måste ha en app och betala över nätet för att kunna åka buss, man måste var ”uppkopplad” hela tiden när man tar sig runt. Det är svårt att vara turist i min egen hemstad, helt enkelt.


Och det är som om mitt ”agg” till Sverige under pandemin inte har släppt helt, men jag kan inte riktigt formulera varför än.


Malmö, Hamn April 2023

Jag ville bara arbeta.

Jag skulle kunna skriva om vaccinet och vad som hände då under den perioden här i Tyskland. Om den stora splittringen som uppstod i samhället och om hur slitsamt och upprörande det var och om hur mycket det var som gick sönder då. I mitt liv också. Jag miste flera vänner under pandemin. Inte för att de dog i Corona. Nej, jag miste vänner både i Sverige, Tyskland och Danmark, mest för att allt blev så rörigt. Och även p.g.a. följderna av de restriktioner vi hade i Tyskland, som i vissa fall tvingade oss ”att välja sida”. Och jag valde att arbeta. Jag gjorde allt för att kunna fortsätta arbeta. Jag ville inte ha någon åsikt om politikernas beslut, varken i Sverige eller i Tyskland eller i Kina.

Jag ville bara arbeta. Jag ville bara fortsätta arbeta och jag gjorde allt jag kunde för att lyckas med det.


Förändringarna i det svenska samhället var ju milt sagt minimala i jämförelse med vad vi i Tyskland och andra länder fick stå ut med. Och jag måste erkänna att jag blir ganska provocerad av att höra från vänner och svensk media att: ”jamen vi hade ju rätt”.

Men ok. Tyskarna säger också att ”Vi gjorde rätt, våra regler var bra”. Men nä, jag vill inte skriva en politisk text om pandemin, så vi ska inte gå närmre in på det här. Det blir för mycket. Jag vill bara säga att det finns fortfarande stora sår i samhället som inte läkts än. Som kanske aldrig kommer att läka. Relationen till familj, vänner och arbete är upp och nervänd, och som det ser ut nu kommer det inte att vända tillbaka till någon form av ”som det var innan”. Inte på något plan alls. Varken jobbmässigt eller s.k. ”privat”.


There will be no back to normal, there is only „the new normal“.


Jag citerar typ mig själv här (och millioner andra givetvis). Jag sa det här typ redan efter några månader in pandemins klor nånstans i en av våra många lockdowns här i Tyskland.


Mitt och våra liv har ändrats så mycket sedan dess. Jag har mist så många av de jobb och funktioner (bl.a. som ordförande i svenska föreningen i Hannover, fast jag valde själv att avgå) jag hade innan pandemin, och de jobb jag har nu ser väldigt annorlunda ut. Jag jobbar på ett helt annat sätt nu.

Det är nästan som att börja om på nytt. En äldre kollega sa till mig för några månader sedan: Den utvecklingen som din teater har gått igenom på 2 år brukar ta 6-7 år normalt sett. Ja, det har gått i turbotempo och jag har växtvärk, jag hinner inte med. Visst är jag otroligt glad och tacksam för att min teater och jag som konstnär (och människa) har överlevt. Tack !


Men det har varit otroligt kämpigt och tärande, ja till och med sönderslitande, som om hela min tillvaro vänts upp och ner. Som om jag måste dela upp mig själv i 7 olika delar för att räcka till. Och ändå har dagen bara 24 timmar och jag hinner inte med.


”Men har det ändrat sig för dig privat också? Är det inte bara jobbmässigt det har ändrat sig för dig? ”, frågade en väninna för ca ett år sedan.


Som sagt:

Mitt liv är mitt arbete, mitt arbete är mitt liv. Och detta blev speciellt tydligt under pandemin.


Om detta är bra eller inte kan diskuteras, men så är det nu.


”Svårt att vara oviss, rädd och delad”


skriver Karin Boye och det känns som om det är ”the story of my life”. Och under pandemin förstärktes det.


Men det tunga och svåra börjar lätta långsamt, speciellt här nu när jag har semester och hittar lite lugn och ro både för själ och kropp. Steg för steg går det framåt, men ändå är jag fortfarande liksom mitt i, eller i slutet av mitten, som den fyllda droppen i Karin Boyes dikt i ”skälver av ängslan” i andra versen. Men så i tredje versen:


"… faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att det skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden"


Jag hoppas att även jag likt dropparna på kvisten i dikten snart ”glömmer” hur mycket jag har ängslats de senaste 3 åren, så att även jag kan känna nån slags trygghet, ett tag i alla fall, bara några månader, ett år kanske? Och att jag då kanske också kan njuta av den framgång jag har haft under denna tid. Hur bra det har gått för min teater, hur tacksam jag är för allt som hänt. Ja, det ska jag skriva mer om. Snart.


Men jag vill inte glömma och lägga lock på, och låtsas som om det aldrig funnits nån pandemi. Som jag läste någonstans nyligen:


REMEMBER:

IF YOU ARE NOT SPEAKING IT, YOU’RE STORING IT,

AND THAT GETS HEAVY.


Så jag kommer fortsätta skriva om det här och det där och om ditt och datt och annat som faller mig in.

Som jag gjort hela mitt liv…



DIKTEN

Ja visst gör det ont (Karin Boye)


Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

och det som stänger.


Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra -

svårt att vilja stanna

och vilja falla.


Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

som skapar världen.



Tack för att du läst ända hit!



Comments


bottom of page