ME AND SWEDEN.
Del 1: Sommar och vinter 2022
Kul att du har landat här, välkommen! Jag är svensk, men jag bor inte i Sverige så var snäll och ha lite överseende med min lite knaggliga svenska. Jag har bott utanför Sverige mer än hälften av mitt liv, men vill gärna hålla min svenska vid liv, så nu försöker jag öva mig här, med en blogg!
Sommar. 28.08.2022: Två år och åtta månader.
Jag är svensk. Det var två år och åtta månader sedan jag var i Sverige sist.
Nu har jag varit där.
Mycket känslor. Kärt återseende. Distans. Melankoli. Havet! Som jag saknat havet!
En massa tankar.
Tankar omkring en saknad som blev en ilska.
En maktlöshet som aldrig tycktes upphöra.
En massa regler som vi inte förstod men tvingades följa. Stränga regler med böter i Tyskland. Sverige utan regler. Sverige hade rekommendationer. Och jag kunde ändå inte åka dit, eller det blev inte av, eller ….. det fanns en hel del olika anledningar till att jag inte åkte till Sverige under en lång tid.
Jovisst, corona, covid-19, jovisst, men det var även mycket annat som förhindrade resan. Deutsche Bahn t.ex. Jag planerade att åka till Sverige i september 2021 och då blev det strejk, så jag kom aldrig iväg. Jag åkte till Danmark 3 gånger istället under Pandemin. Till en kompis.
Jag skulle vilja skriva ner alla anledningar till att jag inte åkte till Sverige under pandemin, men… jag vet inte riktigt hur…
Så här skrev jag när jag var i Sverige, på engelska:
Something once familiar... (english)
Here I am feeling emotional.
Here I am feeling all those feelings that I have been feeling the past two years, now intensified and expanded. All those feelings that I don't know where to put. Remembering the reasons why I haven't been visiting Sweden for almost three years. It wasn't just because of the pandemic. No, there were other reasons. And I don’t know if I am ready to talk about that in public... Later maybe..
Here I am in Sweden, feeling emotional, thinking about my relationship to my home country, which has of course changed in the last three years.
I always had a kind of ambivalent relationship to my home-country. I never felt like „a true Swede“ (whatever that is…). I never felt that I really belonged there, not in that country, not in my family, not in the language. Well, the language thing came later. And now, after so many years of being away from this country, I feel it even more in terms of the language. It's not really my language anymore, I hardly speak it. And when I do, I keep stumbling around, constantly looking for words that I have forgotten. I often feel like an outsider trying desperately hard, but somehow failing at fitting into something once familiar.
Here I am, feeling a lot of feelings, not knowing how to contextualize them and give them a shape that might mean something to you, dear person who reads this. Are you still with me?
Lätta på trycket
Det blev en ganska känslosam resa och det är fortfarande mycket tankar som behövs sorteras och formas. Tankar som trycker på och vill ut.
Jag vill lätta på trycket, helt enkelt. Jag vet ju av erfarenhet att det hjälper att "skriva av sig". Men det är inte lätt att forma känslor till ord.
Låt mig göra ett försök:
Jag grät när jag landade på Malmö centralstation, min hemstad som jag inte hade varit i på två år och åtta månader. Jag stod där på stationen, alldeles utmattad, i en stad jag knappt känner igen, för den har ändrats så mycket sedan jag bodde där. Jag grät när jag hoppade i havet för första gången, jag grät när jag dök ner i vattnet. Det kändes så helande och skönt att vara i havet, det vackra, klara havet där det knappt fanns några människor. Det hav som jag saknar så ofta och mycket när jag är hemma i Tyskland. Det är ofta så fullt vid havet i Tyskland, det är inte samma njutning då. Jag grät när jag stod på ett café i Helsingborg jag inte varit på i många år. Där brukade jag umgås med med en väninna som inte längre finns bland oss. (Yessica, jag saknar dig så…). Jag grät för att jag blev rörd, ledsen, glad, trött och utmattad eller bara för att.....
Det finns ett hav av anledningar till att jag (och vi alla) gråter, och jag ska skriva mer om det en annan dag...
Visst var det mycket trevligt och fint att träffa vänner och familj, jovisst. Och ändå … jobbigt. Bland annat för att jag var tvungen att jobba när jag var där. För att jag måste jobba hela tiden sedan pandemins början. Tre gånger mer än jag brukar, ja, så är det. Fortfarande. Ja.
Och för att hela grejen med Sverige och pandemin är jobbig, för att jag under hela denna tid känt att jag måste ha en åsikt om Sveriges sätt att hantera pandemin. Men nä, jag orkar inte skriva om det nu.
Här en bild på min mamma och mig istället. Vi hade väldigt trevligt och lyckades träffas en hel del när jag var i Malmö.
Malmö Ribersborg, Augusti 2022
Vinter 5.12. 2022. Helt jävla långt nere.
Är det idag jag bryter ihop helt? Är det nu det händer? Jag ställer in allt och bara ramlar ihop? Är det här min burnout börjar?
Jag säger ofta att jag inte orkar mer, att jag inte kan mer, och så kör jag på ändå, fortsätter att jobba som en häst. Jobbar dag och natt, blir sjuk, fortsätter jobba fast jag är sjuk. Sitter i sängen och jobbar. Som jag gör nu. Förkyld, bihåleinflammation eller vad det nu blir till.
Och jag har så mycket ord och tankar och känslor i mig som vill ut och fast att jag är kreativ och jobbar med teater och t.o.m. får pengar för det, är det som om det inte räcker. Jag behöver fler ventiler, andra nya ventiler, annars går jag under. Jag måste hitta tid till att skriva av mig, att måla och dansa och vara kreativ på ett sätt som helar, bygger upp och gör mig frisk och glad igen.
Och samtidigt är jag så arg på mig själv för att när jag väl hade tid till att / möjlighet / pengar till det i somras så kunde jag inte göra det – jag hade helt enkelt inte tid till det. Jag höll på med 7 projekt samtidigt, det var så tokigt som det kan bli. Jag tror jag spricker av överbelastning. Jag kan inte mer. Nu säger jag det igen. Jag kan inte mer och så kör jag på igen. Nya idéer och projekt, fler ansökningar som måste skrivas.
Var ska jag börja? Hur ska jag hinna? Och allting är viktigt och bråttom och måste göras just nu. Och jag vet att jag borde ta det lugnt och slappna av och åka på semester och ta ledigt och jobba mindre och jag vet, jag vet, jag vet. Jag är min egen chef och det är bara är mitt fel om jag jobbar för mycket, men det hela biter sig själv i svansen, jag är rädd för att ha för lite jobb och måste därför arbeta konstant. Och detta dilemma blev mycket värre under pandemin. Först hade jag nästan inget jobb alls i 1,5 år och sen kom allt på en gång, tredubbelt upp!
Inte så konstigt om jag är överbelastad, men det kan inte fortsätta såhär, det går inte!
Hannover Maschsee December 2022
Vinter 24.12.22. Idag är det julafton
Idag är det julafton och tredje året i rad som jag firar jul själv. I 16 år firande jag med min (numera f.d.) tyska pojkvän, antingen med hans eller min familj, mest med hans familj faktiskt. Det var lättast så.
Jag har så ofta och så många gånger sagt den senaste tiden att jag inte ville fira jul ensam i år igen. Och nu gör jag det ändå… Fast den här gången är det annorlunda, den här gången är det självvalt. Jag har för mycket jobb, helt enkelt. En dag har bara 24 timmar och jag hinner inte med allt jag måste om jag åker till Sverige. Eller nån annanstans för den delen.
Men jag ska inte klaga, det är bara just idag, den 24.12. som jag jag är själv, sen har jag ju inbjudningar till de andra dagarna. Och nyårsfest blir det också.
Alles wird gut...
Pandemin håller sitt fasta grepp om mig fortfarande. Jag har tre deadlines den 31.12. som har med projekt/ Coronapengar att göra (Abrechnungen, jag hittar tyvärr inte vad det heter på svenska, nej, det är INTE en faktura) . IT'S NOT OVER YET...
Jag kanske är en arbetsnarkoman/ arbeitswütig /workoholic. Det låter värst på svenska, som svensk är jag en narkoman när jag arbetar för mycket, på engelska är jag alkolist och på tyska är jag arg. Arbetsarg. Intressant. Jag ska skriva om det någon gång. Senare. Nån gång. Jag har precis börjar vänja mig vid att säga det: jag är arbetsnarkoman. Eller nåt sånt.
Här hade jag skrivit en text om att gråta. På julafton. Ja, jag grät på julafton. Också. Jag gråter ofta och det ska jag skriva mer om snart. Jag ska skriva mer och oftare och på svenska. Ja, jag måste öva mig att skriva på svenska. Jag ska göra det. Jag ska skriva mer. Även om jag ännu inte riktigt vet varför jag gör det.
Tack för att du läst ända hit!
#svensk #utlandsvensk #tyskland #malmö #semester #pandemiisverige #hannover #gråta #julafton #alleswirdgut