WIRD BALD ÜBERSETZT : BIS DAHIN GIBT ES DIE ENGLISCHE VARIANTE (oben rechts klicken) Del 2: Vår 2023. Malmö April 2023.
En liten bit offentlig dagbok – och Karin Boyes dikt på slutet
Kanske har du hamnat här över en länk från Facebook eller Instagram, eller kanske känner vi varandra personligen eller kanske är du precis som jag, en utlandssvensk som bor i Tyskland. Här på min blogg skriver jag ibland på svenska och när jag gör det är målet att skriva om hur det är att vara svensk i Tyskland, om min längtan efter havet, det ständiga utanförskapet, kreativiteten och mitt arbete: teatern. Det är det egentliga temat på den här hemsidan. Mitt arbete som skådespelare, performer, regissör, ”teaterchef” m.m. Kort sagt: mitt liv.
Mitt liv är mitt arbete, mitt arbete är mitt liv. Och detta blev speciellt tydligt under pandemin.
Så det vill jag skriva om.
Jag har skrivit dagbok hela mitt, och förra året beslöt jag att det var tid att lägga upp vissa texter här. På tre språk: tyska, engelska och svenska.
Den första är här: https://www.ylvajangsell.de/post/jag-och-sverige
VÅR. SOL. HAV. SMÄRTA.
Här sitter jag i en liten lägenhet i min hemstad Malmö, nära det hav som jag kallar ”mein Heimatwasser” (typ: det vatten där jag är född eller där jag växte upp): Ribersborg Strand.
Här sitter jag i min kompis lägenhet och skriver om hur det är att vara svensk i utlandet. Om hur det är att var teatermänniska i en postpandemisk tid i Tyskland. Om hur det är att känna sig som en utlänning i sin egen hemstad när man är på besök. Och om hur jag kämpar med vårsolens värmande strålar.
Det är påsk och våren är här, solen skiner och havet lyser i klarblå färg – detta hav som jag älskar och saknar så mycket när jag är i Tyskland. Solen värmer mitt ansikte och kropp och det är fullt med soltörstiga människor på stranden. Jag är utmattad och trött efter tre långa år av konstant arbete. Och solen som bör göra mig glad och varm och avslappnad får som så ofta förr den motsatta effekten hos mig. Det gör ont. Inuti. I själen.
När knoppar brister
Och jag tänker på Karin Boyes dikt ”Ja visst gör det ont”. De flesta av oss kanske känner till dikten som ”När knoppar brister”, jag ser online att det nu finns översättningar på alla möjliga språk och förklaringar på vad det är denna dikt handlar om:
”Dikten handlar om förändring och den smärta vi känner inför den. Om hur svårt det är att våga blomma ut i hela sin storhet som varje människa besitter.” Säger mamma Google.
”Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?”
Jag har ofta tänkt på denna dikt på våren när jag känner mig deppig och undrar varför jag inte kan glädjas åt solens strålar och bara njuta av det, som andra ”normala människor” gör. Min tolkning av dikten är dubbel. Å ena sidan den ovan nämnda smärtan när något förändras, en smärta som förvisso föds utifrån, från något i det yttre livet som hänt. Men som även kan komma smygande utan yttre impulser. En inre känsla av förändring, tätt följd av rädsla och oron inför den, det gör ont att förändras, även om det är positivt. Som växtvärk. Och ibland finner man inte ord för det, men det gjorde Karin Boye.
Jag tolkar även dikten mer bokstavligt: den fysiska upplevelsen av våren, något som kommer utifrån: solen som värmer. Och solen triggar ofta en hel massa känslor och tankar hos mig.
Jag tänker då:
Nu är det vår och jag borde vara glad och lättad över att vinterns långa mörker lämnat oss, att solen är här och att vi kan ha mindre kläder på oss och vara ute mer. Vi kan vara sociala och ha kul med vänner och familj. Ut och cykla och gå och ha picknick ihop. Och när det blir varmare kan vi bada och ligga på stranden. Men istället för att glädjas åt det blir jag stressad av solen.
Det är så mycket man måste och borde göra då. Och framför allt bör man vara glad, det passar bäst till sol. Man bör släppa allt man har och bara plötsligt ha jättemycket tid att vara utomhus och vara social.
Varför blir jag inte lättad som alla andra? För att jag jobbar så mycket. För att jag älskar mitt jobb. Jag kan inte ta in den förändringen så fort, jag kan inte bara släppa allt och vara glad och solig och ha ledigt. Jag måste jobba. Jag VILL jobba. Och därför gör jag det även om jag har semester. Väljer att vara ensam och sitta och skriva istället för att umgås med folk. Varför? För att jag behöver det just nu. För att det är så mycket som förändrats de senaste tre åren. Jag behöver tid att tänka, måste smälta det, ta in det, evaluera, skriva av mig.
Låt mig vara, sol. Jag vill ha regn och lugn. Regnet lugnar och friskar upp. Ge mig regn.
Ribersborg, Malmö, April 2023
”Vad är det för nytt, som tär och spränger?”
Karin Boyes dikt tröstar mig på nåt sätt och jag tror att det säkert finns många som känner så, som också känner smärta inför våren och dess förändringar, och för förändringar generellt. För mig blir det ofta värre på våren. När knoppar brister och det gör ont, när naturen omkring mig förändras och jag hinner inte med. Och de senaste 3 åren kommer det varje vår en påminnelse om en stor smärta i mitt (och många andras) liv:
Årsdagen av pandemins början. 16.03.2020.
Denna pandemi som för alltid ändrade mitt liv. Och jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det för dig, kära svenska vän, familj, läsare, Ni hade ju liksom en helt annan pandemi än vad vi hade i Tyskland. Och jag förstår om du är trött på att prata om det. Därför skriver jag här, till den som orkar läsa.
Tack för att du läst hela vägen hit. Jag är snart färdig, tror jag. Kanske. Bara lite till.
Kanske beror min vårdepression på att jag är svensk, kanske är för att vi svenskar suktar så hemskt efter solljuset om våren och för vissa av oss blir det bara för mycket?
Finns det en speciell form av svensk depression? Det ska jag googla och sen skriva en text om det också. Som passar till mitt projekt ”Sad girls and dancing mania”.
Nä, nu tappar jag tråden igen. https://www.ylvajangsell.de/sad-girls-and-dancing-mania
Tyskland, Februari 2022
Slowly crawling
I'm on all fours and slowly crawling out of the grip of the pandemic, I'm about to get up now. Of course, we now live almost completely without restrictions in Germany, yes, of course, only certain rules remain: facemasks in hospitals and in retirement homes are still required. After three years of partly hard, partly so-called light restrictions (well, other countries like China, Italy and Spain had it worse than us) the pandemic is declared to be over in Germany at the beginning of April 2023. Only then were the last restrictions lifted. For example, we wore facemasks for almost three years and I could write about how crazy Sweden's attitude towards wearing facemasks seemed from here, how absurd it was that the whole world used facemasks and delivered proof that it helped and worked. And Sweden continued to stick to old studies that claimed that face masks did not help. Sweden, which is usually so fast and efficient and ahead of Germany in so much.
I was surprised at how slowly things went in Sweden, when it came to the pandemic. And here in Germany I was constantly asked what I thought of Sweden's way of handling the pandemic, people wanted to move to Sweden to avoid the restrictions. And they wondered why I didn't want it. I was not in Sweden for two years and eight months. Between January 2020 and August 2022 I did not go to Sweden. It's the longest break I've had since I moved to Germany 20 years ago.
It was not forbidden for me as a Swede to go to Sweden during the pandemic, but I did not go there. Of different reasons. I was happy to live in Germany. I still am. After so many years in "abroad" (which is now my home) I unfortunately feel like a foreigner in my own hometown. I notice that especially now this time when I'm here. How much I am disturbed by both one and the other. For example, that you cannot pay with cash, that you must have an app and pay online to be able to take a bus, that you must be "connected" all the time when you get around. It's hard to be a tourist in my own hometown, quite simply.
And it is as if I haven’t been able to let go of my "grudge" towards Sweden during the pandemic. Not yet, and I can't quite articulate why yet.
Malmö, Hamn April 2023
I just wanted to work.
I could write about the vaccine and what happened during that period here in Germany. About the great division that arose in society and about how exhausting and upsetting it was and about how much was broken then. In my life too. I lost several friends during the pandemic. Not because they died of Corona. No, I lost friends both in Sweden, Germany and Denmark, mostly because everything got so messy. And also due to the consequences of the restrictions we had in Germany, which in some cases forced us to "choose a side". And I chose to work. I did everything to be able to continue working. I didn't want to have any opinion on the politicians' decisions, neither in Sweden nor in Germany nor in China.
I just wanted to work. I just wanted to keep working and I did everything I could to succeed in that.
The changes in Swedish society were, to put it mildly, minimal in comparison to what we in Germany and other countries had to put up with. And I have to admit that I get quite provoked by hearing from friends and the Swedish media that: "well, we were right".
But ok. The Germans also say that "We did the right thing, our rules were good". But no, I don't want to write a political text about the pandemic, so we won't go into this. It will be too much. I just want to say that there are still big wounds in society that have not healed yet. Which may never heal. The relationship with family, friends and work is upside down, and as it stands now, it will not return to any kind of "the way it was before". Not on any plane at all. Neither job-wise nor so-called "private".
There will be no back to normal, there is only „the new normal“.
I'm kind of quoting myself here (and millions of others of course). I said this already after a few months into the pandemic, somewhere during one of our many lockdowns here in Germany.
My life and many lives aroundthe world have changed so much since then. I have lost so many of the jobs and functions (including as chairman of the Swedish association in Hanover, although I myself chose to resign) I had before the pandemic, and the jobs I have now look very different. I work in a completely different way now.
It's almost like starting over. An older colleague told me a few months ago: The development that your theater has gone through in 2 years normally takes 6-7 years. Yes, it has been going at a turbo pace and I have growing pains, I can't keep up. Of course, I am incredibly happy and grateful that my theater and I as an artist (and person) have survived. Thanks !
But it has been incredibly difficult and consuming, yes even tearing, as if my whole existence has been turned upside down. As if I have to divide myself into 7 different parts to be enough. And yet the day only has 24 hours and I don't have time.
"But has it changed for you personally as well? Isn't it just job-wise that has changed for you? ”, asked a friend about a year ago.
Like I said:
My life is my work, my work is my life. And this became especially clear during the pandemic.
Whether this is a good thing or not is debatable, but it is what it is now.
"Hard to be uncertain, afraid and divided,
hard to feel the deep pulling and calling,"
writes Karin Boye and it feels as if it is "the story of my life". And during the pandemic, it increased.
But the heavy and difficult things are starting to ease slowly, especially here now during my vacation I am finding some peace and quiet both for mind and body. Step by step it's progressing, but still I'm still kind of in the middle, or at the end of the middle, like the filled drop in Karin Boye's poem in "tremblings of anxiety" in the second verse. But then in the third verse:
"… then, when fear no longer exists,
the branch's drops tumble in a shimmer,
forgetting that they were afraid of the new,
forgetting that they were fearful of the journey -
feeling for a second their greatest security,
resting in the trust
that creates the world."
I hope that, like the drops on the branch in the poem, I too will soon "forget" how much I have worried for the past 3 years, so that I too can feel some kind of security, for a while anyway, just a few months, a year maybe? And that I might then also be able to enjoy the success I've had during this time. How well things have gone for my theatre, how grateful I am for everything that has happened. Yes, I will write more about that. Soon.
But I don't want to forget and put a lid on it, and pretend there was never a pandemic. As I read somewhere recently:
REMEMBER:
IF YOU ARE NOT SPEAKING IT, YOU'RE STORING IT,
AND THAT GETS HEAVY.
So I will continue to write about this and that and and other things that occur to me.
As I have done all my life…
THE POEM
Ja visst gör det ont (Karin Boye)
Of Course it Hurts
Of course it hurts when buds burst.
Otherwise why would spring hesitate?
Why would all our fervent longing
be bound in the frozen bitter haze?
The bud was the casing all winter.
What is this new thing, which consumes and bursts?
Of course it hurts when buds burst,
pain for that which grows
and for that which envelops.
Of course it is hard when drops fall.
Trembling with fear they hang heavy,
clammer on the branch, swell and slide -
the weight pulls them down, how they cling.
Hard to be uncertain, afraid and divided,
hard to feel the deep pulling and calling,
yet sit there and just quiver -
hard to want to stay
and to want to fall.
Then, at the point of agony and when all is beyond help,
the tree's buds burst as if in jubilation,
then, when fear no longer exists,
the branch's drops tumble in a shimmer,
forgetting that they were afraid of the new,
forgetting that they were fearful of the journey -
feeling for a second their greatest security,
resting in the trust
that creates the world.
THANK YOU SO MUCH FOR READING! I know there is so much to choose from out there!
#svensk #utlandsvensk #tyskland #malmö #semester #pandemiisverige #hannover #vår #karinboye #ribersborg